Har jag också rätt till att vara ledsen?

» > Mina tankar,
Jag börjar känna att detta kan vara den enda utvägen nu för att visa saker ska släppa taget om mig. Jag behöver skriva av mig, ända sedan högstadiet så har jag haft det behovet, att få skriva av mig, tunga saker släpper greppet om mig, inte helt och hållet men till en viss del. Den delen som behövs för att jag ska kunna andas ut, se till mig själv och kunna njuta av det normala och bra sakerna i livet. Kanske kommer allt detta kunna uppfattas som luddigt men jag tänker inte gå in på alla detaljer, för det är inte det jag behöver själv.
 
Idag är det en vecka sedan telefonsamtalet kom, jag var iskall som människa, ärlig och stöttade så mycket jag kunde. I flera minuter, om och om igen. Sen avslutades samtalet och hela min kropp krympte inom mig och tårarna bara rann men jag stod emot tidigare, det var det enda som betydde något. Efter några djupa andetag kom paniken till att inte kunna göra något, att vara alldeles för långt borta och faktiskt ändå inse att jag ändå inte kunde göra mer än vad jag hade gjort nu. Det blev en eftermiddag och kväll med en massa tankar, oro. Det gick till nätter, mornar och dagar. Nu har det gått en vecka och tårarna kan fortfarande komma helt okontrollerande. Tankarna snurrar varenda timme, varför och hur kunde det bli så här.
 
Samtidigt som jag måste vara stark och stötta, peppa och göra vad jag kan med avståndet som finns så känner jag mig stundvis som ett vrak. Att vakna upp på nätterna, i panik pga att verkligheten tar sig in i drömmarna. Att tankarna snurrar så sömnen inte finns där fast ögonlocken är tunga. Fram till igår har jag nog inte sovit mer än max 6 timmar per natt och sen jobbat och varit borta 11 timmar/dag, förberett för födelsedagsfirande, haft födelsedagsfirande med massa besök så måste det ta stopp någonstans.
 
Men att känna sig helt hjälplös, inga ord går fram. Känslan av att man inte kan göra någonting för att förändra något, inte ens tankar. Att få någon att förstå, det går inte att göra mer. I det här fallet handlar det inte om att vi som känner oss som vrak har misslyckats på något vis och vi har inte kunnat göra mer än vad vi gjort så känner man sig ändå hopplös.
 
Det som gör en stark nu är att det finns andra som måste ha ens stöd, det finns personer som är oskyldiga som drabbas som ska klara sig genom detta. Det kommer vi alla göra, en vacker dag - kommer vi se tillbaka på den här tiden och sträcka på ryggen och säga att vi klarade det - tillsammans. Och jag längtar efter den dagen då jag kan säga att de har en underbar person som finns i deras liv 24/7 som även är världens starkaste och modigaste. Och förhoppningsvis två starka personer som kämpat vidare och överlevt allt det tunga.
Önskar bara att jag kunde förstå tankarna hos dig och att du bara kunde ta till dig det vi säger, att allt vi vill är att hjälpa dig och få alla att må bra igen. Förhoppningvis är vi på väg nu, jag hoppas det innerligt. Det kommer vara tungt men det kommer bli bra igen bara du försöker. Orka stå emot! Snälla låt mig få skryta om dig också, en vacker dag.
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: